torsdag 28 maj 2015

Det finns feminister, och femextreminister.

Låt oss ta några minuter att tänka på en sak.

När någon pratar mindre gott om invandrare, vad kallar vi det då? - Jo, rasism.
När någon pratar mindre gott om homosexuella, vad kallar vi det då? - Jo, homofobi.
När någon pratar mindre gott om kvinnor, vad kallar vi det då? - Jo, sexism.

Jag är kvinna, feminist och jag är för jämställdhet. Jag är för att män och kvinnor ska ha samma rättigheter i samhället, att män och kvinnor ska ha samma förutsättningar. Jag är för allas lika värde som människa, och vi har kommit en bit på vägen. Men...

Låt oss ta några minuter att tänka på en sak.

När någon pratar mindre gott om män, vad kallar vi det då? - Jo, girl power!?

Jag är inte påläst, men tillräckligt klok för att kunna påstå att det är obegripligt hur så många människor kan kalla sig för feminist. Att så många människor har samvete att säga att en är för jämställdhet och allas lika värde samtidigt som en hatar män? Jag är trött på människor som leker med respekt för andra. Människor som leker med acceptans inför andra. Jag är trött på människor som lever på dubbelmoral - "jag är för jämställdhet, men hatar män".

Jag har vänner som får stå ut med det som jag skulle vilja kalla sexism. Vänner som får stå ut med saker som ingen människa ska behöva göra. Varför? - Jo, för att de är män. Framförallt vita män.

Kan vi ta några minuter för att tänka på hur omoraliskt det är egentligen?

Likt som alla kvinnor ska bli behandlade med respekt ska också män bli behandlade. Tyvärr är jag inte förvånad över att det idag ligger som ett skynke över feminism som skriker "manshat". Att det finns människor som tycker att hela grejen med feminism är överskattad och löjlig.

Jag tycker det är löjligt av så kallade feminister som gång, på gång, på gång, påpekar hur dåliga män är, vilka douchbags de är. Ni är inte värdiga att kalla er för feminister, ni bedriver ingen kamp om jämställdhet. Det ni bedriver är manshat som kan liknas vid sexism, likt rasism och homofobi. Det är människor som ni som gör att klyftorna mellan män och kvinnor växer, som gör att feminismens image har blivit förvrängd och missuppfattad. Det är ni som jag kallar femextreminister.

Så hela den här grejen med att män är sämre än kvinnor osvosv. lägg ner. Det är människor vi pratar om, inte objekt. Män är också människor, precis som vilka andra som helst. En kan inte dra alla över en och samma kam, någonsin. Spelar ingen roll vem eller vilka det handlar om, vi är olika, och vi ska alla bli respekterade för den vi är. Vi alla ska kunna vara i ett sammanhang utan att öppet bli nedvärderade utifrån vem vi är, utifrån saker som ingen någonsin kommer kunna ändra på.

Så låt oss en sista gång ta några minuter att tänka på en sak.

På samma sätt som invandrare inte bestämmer var de ska födas, vilket etnicitet en kommer ha - bestämmer inte heller HBTQ-personer vilken sexualitet de ska födas med. Lika väl som att män inte bestämmer vilken kön de ska födas med.

Jämställdhet kommer inte från hat, det kommer snarare från respekt och acceptans. Jämställdhet handlar om, tycker jag, rätten till att få vara den en är, utan att på något vis bli nedvärderad - oavsett kön, etnicitet, sexualitet, religiös åskådning, etc.

Det är som tidigare nämnt - människor i vår omgivning det handlar om, inte objekt. 

måndag 26 maj 2014

26 maj 2014

Jag heter Angelica. Jag är snart 21 år gammal. Jag är kvinna och jag är typ gay. Jag har röstat. Jag har tagit ställning. Och jag hoppas att du som läsare också gjorde det, om inte: skäms!

I mitt liv har jag gått igenom perioder där jag varit rädd, inte sådär farligt rädd, så jag kanske ska säga mer orolig? Orolig att inte bli accepterad för den jag är. Orolig att någon i min närhet ska lämna mig på grund av den jag är.

Idag, dagen efter valet till europaparlamentet, känner jag mig livrädd. Gårdagens valresultat får mig att fundera på hur Sverige kommer se ut om några år. Gårdagens valresultat var nog skrämmande, men hur blir det egentligen när vi röstar den 14:e september? Jag är livrädd för att leva i ett land där jag inte får vara jag. Livrädd för att se hur samhället omformas till det som liknar 1930-talets europa. Ett samhälle där acceptans inte återfinns i ordboken. Ett samhälle som exkluderar.

Att Sverigedemokraterna kan få så mycket som 9,7% i den preliminära räkningen till Europaparlamentet förstår jag bara inte. Jag trodde minsann att vi kommit längre än så. Jag trodde på ett Sverige där öppenhet och acceptans skulle kunna stavas A och O. Men icket. Istället för att vakna upp till ett land där man känt sig trygg sedan barnsben vaknar man upp till en ovisshet om hur de kommande åren kommer att bli. En ovisshet om jag som gay kommer kunna leva ut mitt riktiga jag.

Det skrämmer mig att det inte bara är i Sverige som de främlingsfientliga partiet blir större. Att läsa om Frankrike, och om Danmark, och Storbritanien gör att jag vill nypa mig i armen och hoppas på att detta är en mardröm. VILKA ÄR NI ENS? VILKA ÄR NI SOM HAR MAGE ATT RÖSTA FRAM DESSA PARTIER SOM SKRÄMMER LIVET UR MÄNNISKOR? Jag förstår bara inte. Snälla, förklara för mig, vad vore världen utan kulturer och kärlek? Utan öppenhet och frihet? Snälla, förklara.

Många kanske tänker att jag funderar alldeles för stort, att jag blir livrädd för något en egentligen inte vet något om. And you know what? That's a true story! Jag tänker alldeles för stort, jag blir livrädd för något jag inte vet om. Men jag försöker tänka efter vad som faktiskt kan hända. Nu säger jag inte här och nu ATT det kommer hända, nej, jag vill bara uppmärksamma att det inte är omöjligt att det KAN hända. Vad kommer hända? Det som kan hända är att vi tillslut kommer få ett land där mänskliga rättigheter inte främjas. Ett land där barnen får lära sig att människor är olika värda utifrån vilka dom där. Ett land där nazisterna leker Sims med dom människor som väljer att gå emot. Ett land där hoppet om ett mänskligare samhälle kommer vara lika bortblåst som fjädern mitt i stormen. Ett land där utvecklingen skriker, som min klasskamrat Jonas så fint sa, "Full fart bakåt!".

Om du är bekant eller vän till mig, läser detta och sympatiserar med Sverigedemokraterna. Ta dina åsikter, stoppa dom i din ryggsäck och traska ur mitt liv. För jag vill, i mitt liv, få älska någon som älskar mig. Detta utan att bli fråntagen mina rättigheter, utan att bli påhoppad och nedtryckt. För jag vill, i mitt liv, få älska någon som älskar mig och visa det för hela världen. Visa att störst av allt är kärleken. Tack och hej.

söndag 9 mars 2014

9 mars 2014

När två minus blir ett sprakar det till och vips är man ett. Ett plus av så mycket fint att det gör ont bara tanken på att inte få ha andra halvan bredvid. Ett plus som genererar så mycket värme i själen att inte ens solen kan toppa temperaturen. Ett plus som genererar så mycket glädje att rynkorna i ansiktet börjar ta vid redan vid 20-årsåldern.

Det är lustigt när man tänker på det, tänker på hur det gick från några bokstäver på en display till att faktiskt stå där några veckor senare och titta varandra djupt in i ögonen, på riktigt. Att stå där med det finaste man sett framför sig, stå med den man definierar som sin dröm. Hon är den andra delen av mig som jag inte trodde fanns. Hon är det där kugghjulet som får maskineriet inom mig att fungera. Hon är den som gör mitt inre och hela mig komplett. 

Det kan låta skrämmande med tanke på hur fort allting går ibland, men samtidigt är det fantastiskt hur två människor bara kan lägga klart den andres pussel genom sig själv. Fantastiskt hur rätt allting känns, fantastiskt hur lätt man kan klicka. 

Som jag nämnde i förra inlägget hade jag besök från söder. Ett besök som kom att göra den veckan till en av de finaste någonsin. En vecka fylld med så mycket fint att det inte går att beskriva i ord. Jag vet inte längre vad jag gjorde innan denna människa, jag vet inte längre vem jag var innan, jag vet inte ens varför jag klev upp på morgonen.

Hon är anledningen till varför jag orkar kliva upp på morgonen, även om hon inte finns intill. Hon är anledningen till att livet är så bra man bara kan önska sig, även om något annat känns mörkt. Hon är anledningen till att jag är jag och att jag är komplett. Och det bästa av allt? Att hon är min.

tisdag 29 oktober 2013

29 oktober 2013


När jag var liten sa jag att jag skulle bli präst när jag blev stor. Men så snart jag avslutat miniorerna och nästintill kapat mina besök till kyrkan var den tanken som bortblåst. Nu står jag här som 20-åring, mer engagerad än vad jag någonsin trott att jag skulle kunna bli. Mer aktiv i kyrkan än vad jag någonsin vågat tro.

Innan och under min konfirmationstid var det inte speciellt coolt att vistas i kyrkan. Kyrkliga människor var töntiga som la sitt liv i något som inte fanns. Bad till en gubbe på moln som ändå inte var till någon nytta och sjöng knäppa sånger om orelevanta saker. Kyrkliga människor var också tråkiga och överpedagogiska. Pratade om en bok som var fylld med massa trams och konstiga namn, speciellt Jesus, hah.

Detta var alltså 14-åriga Angelicas inställning till kyrkan och tron.

Men inställningen förändrades. Det hela började med platsbrist på praoveckan med skolan. Jag hade ingenstans att vara. Det var fullt överallt. När min mor kom med förslaget att jag skulle praoa på kyrkan i Domsjö ville jag nästan bara gråta inombords. Inte skulle väl jag praoa där? Men pga av platsbrist fick jag bara lov. Det visade sig att både jag och min vän Rebecka fick varsin praoplats på kyrkan, vilket kändes tryggt, då var jag inte ensam.

Den där veckan. Dom där dagarna. Med dom där människorna. Det var en ögonöppnare för mig. Alla dom där fördomarna jag haft innan tynade bort, inställningen jag tidigare burit på blev helt förändrad och jag hade upptäckt en ny sida av mig själv. En sida med så mycket nyfikenhet att jag därefter inte kunde låta bli att vistas i kyrkan. Jag blev inbjuden till KU, kyrkans unga, vecka efter vecka och tillslut blev det automatiskt att jag närvarade. Gemenskapen och stämningen var härlig och man gick alltid hem med ett leende på läpparna. Med tiden fick vi en ny ledare och plötsligt satt jag på ett gymnastikgolv i Vålådalen tillsammans med några av mina bästa vänner som jag lyckats lura med. Vi skulle utbilda oss till unga konfirmandledare. Vi skulle utbilda oss till att leda hopplösa ungdomsgrupper men blandade inställningar till både liv och tro. Utbildningen var då, som också nu, uppdelad i 3 steg och avslutades med en livsresa.

Första tillfället på steg 2, en helg i slutet på augusti 2010, var första gången jag kände att det fanns något större. Att det faktiskt fanns något mer än vad jag tidigare hade trott. Där satt jag, på ett gymnastikgolv i Vålådalen, med tårar rinnande utför kinden och slagen av en uppenbarelse. Det var där jag kände Guds närvaro för första gången i mitt liv. Angelica, 17år, hade alltså på bara några minuter gått från att tro på ingenting till att tro på något större. Än idag är jag fascinerad över att det blev så tydligt för mig. Fascinerad över att det kändes så himla tydligt i hela kroppen.

Tidigare under utbildningen hade jag även träffat på en tjej som kom att bli en av mina bättre vänner. Hon var engagerad i kyrkan som konfirmandledare även hon och i oktober 2010 fick hon med mig på ett läger som Svenska Kyrkans Unga i Härnösand anordade. En fördjupningshelg om Dopet med tillhörande aktiviteter. Jag kände att det var där jag trivdes, det var där jag var välkommen precis som jag var, det var där jag ville vara. Det var första gången jag kom i kontakt med Svenska Kyrkans Unga på riktigt. Tidigare hade jag hört talas om det, men aldrig riktigt uppfattat vad det var. Därefter åkte jag både på Stiftungdomsmöte (där jag bland annat lärde känna Frida som fick mig att bli ännu mer nyfiken på organisationen och dess verksamhet) och till Taizé.

Tiden gick och jag blev mer och mer engagerad i min församling. Jag började vistas mer i kyrkan och trivdes mer och mer. Sommaren 2011 anordnade Svenska Kyrkans Unga i Härnösand ett läger för barn på Dekarsögården. Jag hade anmält mig som STAB och visste egentligen inte riktigt vad jag gett mig in på. Men när jag tänker tillbaka såhär i efterhand kan det möjligtvis ha varit den nödvändigaste helgen i mitt liv. En helg med så mycket skratt och gemenskap och ansvar. En helg med så mycket styrka och kärlek. Det var även under den helgen som Hanna, en av de viktigaste människorna jag har i mitt liv, catchade upp mig. Jag var (och är fortfarande) helt fascinerad över vilken fantastisk människa hon är. Vi blev vänner, bättre och bättre sådana. Vi pratade väldigt mycket med varandra och hon blev som en storasyster för mig. Och där, helt plötsligt, hade jag fått för mig att kandidera till distriktsstyrelsen för Svenska Kyrkans Unga i Härnösands stift.

På distriktsårsmötet i november 2011 blev jag invald som ledamot på två år. Och än idag är jag som fast. Jag har funnit mig själv och landat i en organisation som tagit hand om mig. Träffat människor som blivit livsviktiga, träffat människor jag annars inte skulle ha stött på och vuxit enoooormt mycket i både mig själv och i min tro, som jag för 6-7 år sedan inte trodde skulle existera, någonsin.

Nu, idag, är jag inne på min 6:e årskull som konfirmandledare. Mitt 5:e år som medlem i Svenska Kyrkans Unga, mitt 2:a år i distriktsstyrelsen, mitt 1:a år som Vice Ordförande i distriktsstyrelsen och som Håkan Hellström så fint sjunger; "Det kommer aldrig vara över för mig". Svenska Kyrkans Unga kommer alltid förbli en del av hela mig, hur gammal jag än kommer vara. Och jag är #medlemföratt denna organisation blivit som ett andra hem för mig. Ett hem utan tak och väggar för att alla som vill ska få plats. Ett hem där man får växa i sig själv och sin tro. Ett hem som ger mig styrka och energi att våga vara den jag är.

Avslutningsvis, med bland annat hundratals mötestimmar, ett x antal resor och en pilgrimsvandring i ryggsäcken, vem hade kunnat tro att den vilsna lilla ateist-tonåringen med namnet Angelica skulle hamna här? Ingen tror jag faktiskt. Men här är jag och det tack vare människor som trott på mig och min kompetens, som stått ut med mig och fått mig att växa. Och sist men absolut inte minst, Gud.

måndag 3 juni 2013

3 juni 2013

Hade för mig att jag skrivit det förut, men hittar ingenting om det. Antingen har jag drömt, eller så är jag väldigt dålig på att hitta i min egen blogg.

Men i alla fall, efter att ha läst några (läs rätt så många) inlägg om "komma ut"-historier på facebookgruppen The Gayness In Sweden tänkte jag att det kunde vara kult att dela med mig av min också. Plus hur jag kom fram till min läggning.

Jag är uppvuxen med åsikter så som "det är inte riktigt normalt", "homosexualitet är en sjukdom" och "det måste ha slagit slint i huvudet på människorna". Det gjorde att det tog lång tid för mig att själv acceptera mig för den jag faktiskt är. Jag var rädd för vad andra skulle tycka. Jag var rädd för att bli utslängd från mitt eget rum. Jag var rädd för att kontakten mellan mig och min familj skulle brytas.

Jag har heller aldrig riktigt pratat om det med någon, mest behållit det för mig själv. Inte ens mina bästa vänner visste om något.

Det hela började sommaren 2010, jag hade pojkvän och var sådär allmänt tonårsförvirrad. Åkte på ett läger och träffade en tjej som ja... fick mig att falla som en kägla på engång. Vem tänker jag inte berätta då det inte är relevant för andra än mig själv. Det enda jag kan säga är att jag idag fortfarande har kontakt med henne. Däremot vet hon inte om att det är henne det handlar om. Minns i alla fall att jag under lägret inte riktigt kunde hålla fokus då hon var i närheten, och att säga hej gjorde att fjärilarna i magen bildade en tornado. Kul att nämna är att jag samma helg som denna upptäckte min tro på Gud också. Helt galet, haha.




När jag sedan kom hem snurrade tankarna i huvudet på mig. Jag visste som inte riktigt var jag skulle göra av mig själv. Att jag dessutom hade pojkvän gjorde inte saken bättre. Gjorde mig dock av med honom bara efter någon vecka, kände att det inte alls fungerade. Sedan var hela jag som ett enda frågetecken. "Är jag knäpp?", "Varför känner jag såhär?", "Var kommer dessa känslor ifrån?".

Det var början på en två-treårig brottningsmatch med mig själv. Och tillslut, gladeligen, vann jag över mig själv och accepterade läget som det är. Här hade jag även börjat prata med min vän Anna om detta, tänkte att jag skulle börja någonstans (året var då 2011). Sedan fick jag även kontakt med My och vi blev vänner, och både två peppade mig (2012). Och detta efter att jag skrivit ett väldigt kryptiskt blogginlägg om just detta. Sedan minns jag att Arthur stod näst i tur att få veta om det. Och hans reaktion var en av de skönaste haha, "Nämen! Vad kul! Då kan vi ju kolla på snygga tjejer i filmer tillsammans!". Och ja, sagt och gjort. Därefter vet jag att det var några som frågade mig, människor som jag idag egentligen har någon vidare kontakt med. Tiden gick och jag hade blivit påproppsad att skaffa ett konto på QX, tänkte att jag aldrig skulle kunna träffa någon där ändå. Men jag hade fel. Jättefel. Bara några dagar efter att jag skapat kontot fick jag kontakt med en tjej från Uppsala. Tänkte dock att det inte skulle leda till någonting, att vi liksom skulle skriva i två-tre veckor och att det sedan skulle dö ut. Där hade jag också fel. Jättefel.

Med denna tjej skrivandes och ringandes dagligen kände jag att det kanske var dags att ta tag i det hela och faktiskt "komma ut". Så jag började med min bror och hans tjej. Minns att jag skrev ett meddelande på facebook till dom båda där jag berättade om tjejen från Uppsala och sen hur det faktiskt låg till. Sedan pratade jag med några KU:are om det och kärleken och peppen jag fick av dom livnärde mitt inre. Efter det var det dags att berätta för Nelly och Hanna. Två av dom viktigaste människorna i mitt liv. Och av någon anledning hade jag jättesvårt att ta mig mod att säga det, vet ej varför dock. Kanske för att jag inte riktigt visste deras inställning? Jag började i alla fall med Nelly. Jag sa att jag skulle berätta en sak för henne. Slutade med att jag skrev ett sms (eller imessage som det så fint heter) där jag sa hur det var. Även om jag tänkt ta det face to face. Men ja. Tror faktiskt jag har kvar den konversationen än idag? Aja. Sedan var det dags att berätta för Hanna. Åh du milde som jag funderade på hur jag skulle få fram det. Men så av någon anledning skrev vi om ämnet kärlek med varandra, varpå jag tog chansen att skriva "ålder har ingen betydelse, kärlek som kärlek" och fortsatte sedan med något i stil "På tal om det. Jag vet ej om du märkt av det eller så men ja, jag är bisexuell". Minns att jag tänkte "jag älskar mina vänner, till månen och tillbaka" då Hanna svarat på det där, (ja, den konversationen finns också kvar hehe). Vet också att jag någon gång däremellan berättade för Rebecka hur det låg till då hon proppsade på mig att jag skulle stöta på någon jag, eheheh, strulat med på krogen (JA, WHAT JUST HAPPEN?). Aja.

När jag sedan kände att jag berättat för mina närmsta vänner så gjorde jag bara som så att jag, efter att ha fått många frågor om varför jag klippt av håret och grejer, skrev ett offentligt inlägg på facebook där jag "kom ut" för min omgivning. Förutom mina föräldrar som då inte hade facebook. Trots det var det en himla skön känsla av frihet.

Också lät jag tiden gå. Jag och tjejen från Uppsala hade fortfarande kontakt och vi hade nog båda kärat ner oss i varandra rejält. Sedan åkte jag iväg och hälsade på henne, utan att berätta för mina föräldrar. Var egentligen inte SÅ många som visste om att jag skulle åka iväg. Utomlands dessutom eftersom hon inte längre var bosatt i Sverige. När jag sedan kommit fram till hotellet där jag ska bo ringer mamma, men jag låter bli att svara. Får panik, vet inte vad jag skulle säga. Skickar sedan ett sms till min syster och berättar att jag inte kan prata i telefon då jag är och hälsar på en utomlands. Därefter går jag och möter upp henne och vi tar en fika.

När vi sedan sitter där och fikar ringer det igen. Och jag suckar och tittar på henne. Hon säger "det är lika bra du svarar". Sagt och gjort. Hon frågar vad jag gör och när jag sedan berättar var jag är och vad jag gör så blir det inga fler frågor än "när åkte du dit?", "när kommer du hem?" osv. Lägger på, pustar ut och fortsätter hänga med mitt sällskap. Det var även under denna vistelse som vi blev tillsammans.

NU kommer vi till det jag så fint kallar "my coming out call". Det är november och farsdag. Ja, jag vet ej hur, men på något sätt sa hela min kropp att jag var redo att berätta för mina föräldrar just den dagen. Sedan att ingen svarade då jag ringde gjorde mig till uppror. Jag blev arg och gråtfärdig. Fick besök av Nelly som peppade med att ringa dagen efter igen. (Varför ringa kanske ni tänker? Jag såg det som det bästa tänkbara då vi inte längre bor under samma tak). Sagt och gjort. Jag ringde dagen efter. Det var min mor som svarade, och jag bad henne hälsa pappa ett grattis på farsdag i efterskott. Därefter pratade vi bara lite allmänt. Sedan, tog jag tag i mig själv och påbörjade det jag planerat att säga, (kul att nämna, jag hade skrivit en lista på vad jag skulle säga och i vilken ordning jag skulle ta allt. Jag skakade även som ett asplöv en stormig höstdag). Samtalet mellan mig och min mor lät ungefär såhär:

Jag: "just det, jag skulle höra, gör ni ordning stugan så att man kan bo där under jul?"
Mamma: "eh, jag vet inte. Tror inte det, men ska prata med pappa om det. Vad tänkte du då?"
Jag: "Näe, jag tänkte bara på... *hennes namn* tänkte komma och hälsa på under jul"
Mamma: "jaha, näe jag vet inte hur det blir" ... "Vem är *hennes namn* förresten?"
(Redan här hörde jag att hon ångrade det hon precis sagt, även om det kanske inte var så. Jag vet inte hur du tänkte mamma, men det lät som om du ångrade dig). 

Då hon direkt efter säger:
Mamma: "Eller, jag måste gå nu, Hampus ropar på mig..."
Jag: "Men vänta, får jag bara säga en sak till?"
Mamma: "eh, ja... visst"
Jag: "Jo, det kan vara så att *hennes namn* och jag är mer än bara vänner"
Mamma: "Vad menar du med det?"
Jag: "Ja, att hon är min flickvän? Som Jannice är för Christian är hon för mig"

...en awkward tystnad uppstår...

Jag: "Jag ville bara att ni skulle veta om det..."
...ännu en tystnad... sedan låter det som om mamma snyftar.
Jag: "Ja, som sagt jag ville bara att ni skulle veta det"
...tystnad...
Jag: "Ja, jag ville bara att ni skulle veta om det. Men du ska få gå och göra det du skulle göra, jag ska inte störa mer. Men nu vet ni om det i alla fall"
Mamma: "Mh. Hejdå"

Efter det hördes inte vi av på nära 3 veckor. Vilket är galet lång tid då det annars brukar gå bara någon dag emellan. När vi senare hörs av var då jag ringde och sa när jag skulle komma hem. Därefter har vi inte direkt pratat om det. Men det känns som om det är okej för familjen. Jag pratar dessutom ständigt med mina syskon om att det faktiskt är okej att kära ner sig i en människa av samma kön, att det inte alls är konstigt eller äckligt. Vissa av mina syskon tar det bättre än andra, men det är fortfarande ingen som tycker mindre bra om mig. Jag har även sagt att det får ta tid för dom att förstå att jag blir kär i tjejer också. Idag är jag inte längre tillsammans med tjejen från Uppsala, men vi är vänner. Kan ju också vara värt att nämna.

Och mamma, om du nu skulle läsa detta, så ska du veta att jag är bisexuell. Inte gay, som det kanske framkom på telefonen eftersom jag aldrig sagt det rakt ut.

That's my coming out. Och hur jag kom fram till detta. High five på livet hörni!



lördag 11 augusti 2012

11 augusti 2012

Efter några inlägg med saker som gör att många av er, med all säkerhet, antingen anar eller funderar på så tänker jag nu helt uppriktigt ärligt säga att ja, jag är bisexuell. Det har jag känt sedan slutet på 9:an. Och det står jag för. För det är den jag är. Den jag varit. Den jag alltid kommer vara.

söndag 17 juni 2012

Och jag kommer ihåg alla dagar med er!

Året var 2009. Vilsna lilla jag började i en helt ny skola, i en helt ny klass. Ung och förväntansfull på gymnasietiden. Ett år senare, 2010, valde vi samhällselever olika inriktningar och än en gång skulle jag gå i en ny klass. En klass med både kända och okända ansikten. En klass med relativt stora grupperingar. En klass med människor jag aldrig trodde att jag skulle komma överens med.

Till en början var jag väldigt negativ. Jag längtade tillbaka till högstadieklassen och ville som inte låta mina klasskamrater komma för nära inpå. Den trista inställningen släppte dock lite senare och jag blev som ny. Jag lät mina klasskamrater att lära känna mig. Jag bjöd på mig själv och betedde mig som en människa. Idag är jag glad att jag lät mig själv ändra inställning till skolan och min klass.

Under dessa två år har mina klasskamrater i SpMITK3b bevisat för mig att allting är möjligt. Att okända ansikten kan bli de som du umgås med jämt. Att stora grupperingar kan bli små. Att det är möjligt att komma överens med människor man först trodde skulle vara omöjligt.

Det har varit perioder där livet känts som ett rent helvete. Läxor upp över öronen och vänskapsrelationer som gått upp och ner. Perioder där man känt sig minst i världen. Under dessa perioder har klasskamrater så som Evelina och Jennie funnits där och muntrat upp. Sagt att det kommer ordna sig och gett en uppmuntrande klapp på axeln. Och när läxorna varit nära på att dränka mig har Linda och Cajsa alltid kommit och peppat med ”Det kommer gå bra, jag tror att du klara det!”. Perioder då fritiden var något jag inte trodde existerade men som Isabell genom sin sköna personlighet fått mig att inse att man måste leva livet ibland också för att överleva.

Det har även varit perioder där livet dansat sig fram på rosor. Då allt känts så himla glasklart och härligt. Gånger då jag skrattat gott åt Arvid's många roliga uttryck, My’s otroligt dåliga men ack så roliga humor och Kristin’s galet roliga kommentarer till ett och annat. Gånger då jag skrattat tillsammans med de som har nära till skratt och utan tvivel de härligaste skratten i klassen, Johanna och Camilla. Gånger då jag blivit så himla glad tack vare den glädje som både Maria och Ida utstrålar. Det har även varit perioder som bjudit på massor av skratt då Adam tagit tillfället i akt att smöra eller då han genomfört påhitt som att exempel stapla stol på stol ända upp till taket bara för att.

På tal om påhitt. Jag har aldrig varit med om någon som haft så himla bra idéer till diverse saker som Annika, den otroligt värdefulla fantasin hon bär på och den energin hon har till att styra upp saker. Och sällan har jag varit med om någon med så stark kämparglöd som Amanda Ö, sällan någon med så stort engagemang i sitt skolarbete respektive idrottsgren så som Nelly respektive Elin B. Jag har heller aldrig varit med om någon som Galit, en som skrivit prov på rekordtid. En som också alltid burit ett leende på läpparna, precis som Amanda B och Emma alltid gjort. Inte att förglömma att jag aldrig stött på någon som kan sitta så lugnt och stillsamt så många timmar framför youtube som Rebecka.

Under dessa två år har jag beundrat både Elin M och Juliia F för deras styrka att stå för vad de tycker och tänker. Beundrat Sofia's starka tålamod som stått ut med min fråga som jag ställt dag ut och dag in nästintill varenda dag, ”har vi något tills imorgon?”. Jag har beundrat Julia R för hennes stil och sätt att vara. Så oerhört snäll och samtidigt så oerhört häftig.

Alla dessa dagar tillsammans, alla dessa saker vi gjort, de kommer jag inte glömma. Till exempel alla våra klassmys/fester som varit helgalna och så himla roliga och vår fredagsrutin som blev rikskänd. Alla dessa raster jag och Jennifer inhärdigt suttit och fördrivit tid genom att spela diverse olika spel för att bevisa vem som varit bäst på spelet. Men hon alltid varit antingen snäppet klurigare eller mer tålmodig än vad jag varit. Jag kommer heller aldrig glömma den gången då jag för första gången jag blev berörd på riktigt av några meningar . Den gången Kajsa fick mina tårar att bränna som eld i ögonvrårna genom sitt fantastiska tal som handlade om bland annat de senaste åren i sitt liv. Alla stunder har varit speciella på sitt vis, och jag glömmer dom aldrig.

Dessa två år har varit de bästa i mitt liv, även om det ibland har varit sjukt jobbigt. Dessa två år har gett mig tro, hopp och kärlek. Dessa två år har gjort att jag vuxit kopiöst som person. Allt tack vare de finaste klasskamraterna man kan önska sig, kamraterna man hittade i MITK3b år 2012.

Inte att förglömma mentorerna Biggan och Jacob. De två som lärde oss att visa vart skåpet ska stå, att vi kan bara vi vill och att ingenting är sådär omöjligt som vi ibland kunde tro. De två som gjorde oss förberedda inför det verkliga livet. De två som stöttat oss i ur och skur. Guldvärda!

Dock har allting ett slut och vi har precis nått vårt. Denna fina tid är över nu och den kommer aldrig mer tillbaka. Avslutningsvis vill jag bara tacka så oerhört för allt jag fått vara med om. Tacka för att jag fått möjligheten att lära känna så underbara människor till klasskamrater, tacka för att ni varit just ni. Trots att jag vet att vi kommer ses igen någon gång, vill jag önska alla ett fett lycka till i livet! & Lev alla dagar som om de vore era sista! Ni är helt klart bäst! TACK!