tisdag 29 oktober 2013

29 oktober 2013


När jag var liten sa jag att jag skulle bli präst när jag blev stor. Men så snart jag avslutat miniorerna och nästintill kapat mina besök till kyrkan var den tanken som bortblåst. Nu står jag här som 20-åring, mer engagerad än vad jag någonsin trott att jag skulle kunna bli. Mer aktiv i kyrkan än vad jag någonsin vågat tro.

Innan och under min konfirmationstid var det inte speciellt coolt att vistas i kyrkan. Kyrkliga människor var töntiga som la sitt liv i något som inte fanns. Bad till en gubbe på moln som ändå inte var till någon nytta och sjöng knäppa sånger om orelevanta saker. Kyrkliga människor var också tråkiga och överpedagogiska. Pratade om en bok som var fylld med massa trams och konstiga namn, speciellt Jesus, hah.

Detta var alltså 14-åriga Angelicas inställning till kyrkan och tron.

Men inställningen förändrades. Det hela började med platsbrist på praoveckan med skolan. Jag hade ingenstans att vara. Det var fullt överallt. När min mor kom med förslaget att jag skulle praoa på kyrkan i Domsjö ville jag nästan bara gråta inombords. Inte skulle väl jag praoa där? Men pga av platsbrist fick jag bara lov. Det visade sig att både jag och min vän Rebecka fick varsin praoplats på kyrkan, vilket kändes tryggt, då var jag inte ensam.

Den där veckan. Dom där dagarna. Med dom där människorna. Det var en ögonöppnare för mig. Alla dom där fördomarna jag haft innan tynade bort, inställningen jag tidigare burit på blev helt förändrad och jag hade upptäckt en ny sida av mig själv. En sida med så mycket nyfikenhet att jag därefter inte kunde låta bli att vistas i kyrkan. Jag blev inbjuden till KU, kyrkans unga, vecka efter vecka och tillslut blev det automatiskt att jag närvarade. Gemenskapen och stämningen var härlig och man gick alltid hem med ett leende på läpparna. Med tiden fick vi en ny ledare och plötsligt satt jag på ett gymnastikgolv i Vålådalen tillsammans med några av mina bästa vänner som jag lyckats lura med. Vi skulle utbilda oss till unga konfirmandledare. Vi skulle utbilda oss till att leda hopplösa ungdomsgrupper men blandade inställningar till både liv och tro. Utbildningen var då, som också nu, uppdelad i 3 steg och avslutades med en livsresa.

Första tillfället på steg 2, en helg i slutet på augusti 2010, var första gången jag kände att det fanns något större. Att det faktiskt fanns något mer än vad jag tidigare hade trott. Där satt jag, på ett gymnastikgolv i Vålådalen, med tårar rinnande utför kinden och slagen av en uppenbarelse. Det var där jag kände Guds närvaro för första gången i mitt liv. Angelica, 17år, hade alltså på bara några minuter gått från att tro på ingenting till att tro på något större. Än idag är jag fascinerad över att det blev så tydligt för mig. Fascinerad över att det kändes så himla tydligt i hela kroppen.

Tidigare under utbildningen hade jag även träffat på en tjej som kom att bli en av mina bättre vänner. Hon var engagerad i kyrkan som konfirmandledare även hon och i oktober 2010 fick hon med mig på ett läger som Svenska Kyrkans Unga i Härnösand anordade. En fördjupningshelg om Dopet med tillhörande aktiviteter. Jag kände att det var där jag trivdes, det var där jag var välkommen precis som jag var, det var där jag ville vara. Det var första gången jag kom i kontakt med Svenska Kyrkans Unga på riktigt. Tidigare hade jag hört talas om det, men aldrig riktigt uppfattat vad det var. Därefter åkte jag både på Stiftungdomsmöte (där jag bland annat lärde känna Frida som fick mig att bli ännu mer nyfiken på organisationen och dess verksamhet) och till Taizé.

Tiden gick och jag blev mer och mer engagerad i min församling. Jag började vistas mer i kyrkan och trivdes mer och mer. Sommaren 2011 anordnade Svenska Kyrkans Unga i Härnösand ett läger för barn på Dekarsögården. Jag hade anmält mig som STAB och visste egentligen inte riktigt vad jag gett mig in på. Men när jag tänker tillbaka såhär i efterhand kan det möjligtvis ha varit den nödvändigaste helgen i mitt liv. En helg med så mycket skratt och gemenskap och ansvar. En helg med så mycket styrka och kärlek. Det var även under den helgen som Hanna, en av de viktigaste människorna jag har i mitt liv, catchade upp mig. Jag var (och är fortfarande) helt fascinerad över vilken fantastisk människa hon är. Vi blev vänner, bättre och bättre sådana. Vi pratade väldigt mycket med varandra och hon blev som en storasyster för mig. Och där, helt plötsligt, hade jag fått för mig att kandidera till distriktsstyrelsen för Svenska Kyrkans Unga i Härnösands stift.

På distriktsårsmötet i november 2011 blev jag invald som ledamot på två år. Och än idag är jag som fast. Jag har funnit mig själv och landat i en organisation som tagit hand om mig. Träffat människor som blivit livsviktiga, träffat människor jag annars inte skulle ha stött på och vuxit enoooormt mycket i både mig själv och i min tro, som jag för 6-7 år sedan inte trodde skulle existera, någonsin.

Nu, idag, är jag inne på min 6:e årskull som konfirmandledare. Mitt 5:e år som medlem i Svenska Kyrkans Unga, mitt 2:a år i distriktsstyrelsen, mitt 1:a år som Vice Ordförande i distriktsstyrelsen och som Håkan Hellström så fint sjunger; "Det kommer aldrig vara över för mig". Svenska Kyrkans Unga kommer alltid förbli en del av hela mig, hur gammal jag än kommer vara. Och jag är #medlemföratt denna organisation blivit som ett andra hem för mig. Ett hem utan tak och väggar för att alla som vill ska få plats. Ett hem där man får växa i sig själv och sin tro. Ett hem som ger mig styrka och energi att våga vara den jag är.

Avslutningsvis, med bland annat hundratals mötestimmar, ett x antal resor och en pilgrimsvandring i ryggsäcken, vem hade kunnat tro att den vilsna lilla ateist-tonåringen med namnet Angelica skulle hamna här? Ingen tror jag faktiskt. Men här är jag och det tack vare människor som trott på mig och min kompetens, som stått ut med mig och fått mig att växa. Och sist men absolut inte minst, Gud.

måndag 3 juni 2013

3 juni 2013

Hade för mig att jag skrivit det förut, men hittar ingenting om det. Antingen har jag drömt, eller så är jag väldigt dålig på att hitta i min egen blogg.

Men i alla fall, efter att ha läst några (läs rätt så många) inlägg om "komma ut"-historier på facebookgruppen The Gayness In Sweden tänkte jag att det kunde vara kult att dela med mig av min också. Plus hur jag kom fram till min läggning.

Jag är uppvuxen med åsikter så som "det är inte riktigt normalt", "homosexualitet är en sjukdom" och "det måste ha slagit slint i huvudet på människorna". Det gjorde att det tog lång tid för mig att själv acceptera mig för den jag faktiskt är. Jag var rädd för vad andra skulle tycka. Jag var rädd för att bli utslängd från mitt eget rum. Jag var rädd för att kontakten mellan mig och min familj skulle brytas.

Jag har heller aldrig riktigt pratat om det med någon, mest behållit det för mig själv. Inte ens mina bästa vänner visste om något.

Det hela började sommaren 2010, jag hade pojkvän och var sådär allmänt tonårsförvirrad. Åkte på ett läger och träffade en tjej som ja... fick mig att falla som en kägla på engång. Vem tänker jag inte berätta då det inte är relevant för andra än mig själv. Det enda jag kan säga är att jag idag fortfarande har kontakt med henne. Däremot vet hon inte om att det är henne det handlar om. Minns i alla fall att jag under lägret inte riktigt kunde hålla fokus då hon var i närheten, och att säga hej gjorde att fjärilarna i magen bildade en tornado. Kul att nämna är att jag samma helg som denna upptäckte min tro på Gud också. Helt galet, haha.




När jag sedan kom hem snurrade tankarna i huvudet på mig. Jag visste som inte riktigt var jag skulle göra av mig själv. Att jag dessutom hade pojkvän gjorde inte saken bättre. Gjorde mig dock av med honom bara efter någon vecka, kände att det inte alls fungerade. Sedan var hela jag som ett enda frågetecken. "Är jag knäpp?", "Varför känner jag såhär?", "Var kommer dessa känslor ifrån?".

Det var början på en två-treårig brottningsmatch med mig själv. Och tillslut, gladeligen, vann jag över mig själv och accepterade läget som det är. Här hade jag även börjat prata med min vän Anna om detta, tänkte att jag skulle börja någonstans (året var då 2011). Sedan fick jag även kontakt med My och vi blev vänner, och både två peppade mig (2012). Och detta efter att jag skrivit ett väldigt kryptiskt blogginlägg om just detta. Sedan minns jag att Arthur stod näst i tur att få veta om det. Och hans reaktion var en av de skönaste haha, "Nämen! Vad kul! Då kan vi ju kolla på snygga tjejer i filmer tillsammans!". Och ja, sagt och gjort. Därefter vet jag att det var några som frågade mig, människor som jag idag egentligen har någon vidare kontakt med. Tiden gick och jag hade blivit påproppsad att skaffa ett konto på QX, tänkte att jag aldrig skulle kunna träffa någon där ändå. Men jag hade fel. Jättefel. Bara några dagar efter att jag skapat kontot fick jag kontakt med en tjej från Uppsala. Tänkte dock att det inte skulle leda till någonting, att vi liksom skulle skriva i två-tre veckor och att det sedan skulle dö ut. Där hade jag också fel. Jättefel.

Med denna tjej skrivandes och ringandes dagligen kände jag att det kanske var dags att ta tag i det hela och faktiskt "komma ut". Så jag började med min bror och hans tjej. Minns att jag skrev ett meddelande på facebook till dom båda där jag berättade om tjejen från Uppsala och sen hur det faktiskt låg till. Sedan pratade jag med några KU:are om det och kärleken och peppen jag fick av dom livnärde mitt inre. Efter det var det dags att berätta för Nelly och Hanna. Två av dom viktigaste människorna i mitt liv. Och av någon anledning hade jag jättesvårt att ta mig mod att säga det, vet ej varför dock. Kanske för att jag inte riktigt visste deras inställning? Jag började i alla fall med Nelly. Jag sa att jag skulle berätta en sak för henne. Slutade med att jag skrev ett sms (eller imessage som det så fint heter) där jag sa hur det var. Även om jag tänkt ta det face to face. Men ja. Tror faktiskt jag har kvar den konversationen än idag? Aja. Sedan var det dags att berätta för Hanna. Åh du milde som jag funderade på hur jag skulle få fram det. Men så av någon anledning skrev vi om ämnet kärlek med varandra, varpå jag tog chansen att skriva "ålder har ingen betydelse, kärlek som kärlek" och fortsatte sedan med något i stil "På tal om det. Jag vet ej om du märkt av det eller så men ja, jag är bisexuell". Minns att jag tänkte "jag älskar mina vänner, till månen och tillbaka" då Hanna svarat på det där, (ja, den konversationen finns också kvar hehe). Vet också att jag någon gång däremellan berättade för Rebecka hur det låg till då hon proppsade på mig att jag skulle stöta på någon jag, eheheh, strulat med på krogen (JA, WHAT JUST HAPPEN?). Aja.

När jag sedan kände att jag berättat för mina närmsta vänner så gjorde jag bara som så att jag, efter att ha fått många frågor om varför jag klippt av håret och grejer, skrev ett offentligt inlägg på facebook där jag "kom ut" för min omgivning. Förutom mina föräldrar som då inte hade facebook. Trots det var det en himla skön känsla av frihet.

Också lät jag tiden gå. Jag och tjejen från Uppsala hade fortfarande kontakt och vi hade nog båda kärat ner oss i varandra rejält. Sedan åkte jag iväg och hälsade på henne, utan att berätta för mina föräldrar. Var egentligen inte SÅ många som visste om att jag skulle åka iväg. Utomlands dessutom eftersom hon inte längre var bosatt i Sverige. När jag sedan kommit fram till hotellet där jag ska bo ringer mamma, men jag låter bli att svara. Får panik, vet inte vad jag skulle säga. Skickar sedan ett sms till min syster och berättar att jag inte kan prata i telefon då jag är och hälsar på en utomlands. Därefter går jag och möter upp henne och vi tar en fika.

När vi sedan sitter där och fikar ringer det igen. Och jag suckar och tittar på henne. Hon säger "det är lika bra du svarar". Sagt och gjort. Hon frågar vad jag gör och när jag sedan berättar var jag är och vad jag gör så blir det inga fler frågor än "när åkte du dit?", "när kommer du hem?" osv. Lägger på, pustar ut och fortsätter hänga med mitt sällskap. Det var även under denna vistelse som vi blev tillsammans.

NU kommer vi till det jag så fint kallar "my coming out call". Det är november och farsdag. Ja, jag vet ej hur, men på något sätt sa hela min kropp att jag var redo att berätta för mina föräldrar just den dagen. Sedan att ingen svarade då jag ringde gjorde mig till uppror. Jag blev arg och gråtfärdig. Fick besök av Nelly som peppade med att ringa dagen efter igen. (Varför ringa kanske ni tänker? Jag såg det som det bästa tänkbara då vi inte längre bor under samma tak). Sagt och gjort. Jag ringde dagen efter. Det var min mor som svarade, och jag bad henne hälsa pappa ett grattis på farsdag i efterskott. Därefter pratade vi bara lite allmänt. Sedan, tog jag tag i mig själv och påbörjade det jag planerat att säga, (kul att nämna, jag hade skrivit en lista på vad jag skulle säga och i vilken ordning jag skulle ta allt. Jag skakade även som ett asplöv en stormig höstdag). Samtalet mellan mig och min mor lät ungefär såhär:

Jag: "just det, jag skulle höra, gör ni ordning stugan så att man kan bo där under jul?"
Mamma: "eh, jag vet inte. Tror inte det, men ska prata med pappa om det. Vad tänkte du då?"
Jag: "Näe, jag tänkte bara på... *hennes namn* tänkte komma och hälsa på under jul"
Mamma: "jaha, näe jag vet inte hur det blir" ... "Vem är *hennes namn* förresten?"
(Redan här hörde jag att hon ångrade det hon precis sagt, även om det kanske inte var så. Jag vet inte hur du tänkte mamma, men det lät som om du ångrade dig). 

Då hon direkt efter säger:
Mamma: "Eller, jag måste gå nu, Hampus ropar på mig..."
Jag: "Men vänta, får jag bara säga en sak till?"
Mamma: "eh, ja... visst"
Jag: "Jo, det kan vara så att *hennes namn* och jag är mer än bara vänner"
Mamma: "Vad menar du med det?"
Jag: "Ja, att hon är min flickvän? Som Jannice är för Christian är hon för mig"

...en awkward tystnad uppstår...

Jag: "Jag ville bara att ni skulle veta om det..."
...ännu en tystnad... sedan låter det som om mamma snyftar.
Jag: "Ja, som sagt jag ville bara att ni skulle veta det"
...tystnad...
Jag: "Ja, jag ville bara att ni skulle veta om det. Men du ska få gå och göra det du skulle göra, jag ska inte störa mer. Men nu vet ni om det i alla fall"
Mamma: "Mh. Hejdå"

Efter det hördes inte vi av på nära 3 veckor. Vilket är galet lång tid då det annars brukar gå bara någon dag emellan. När vi senare hörs av var då jag ringde och sa när jag skulle komma hem. Därefter har vi inte direkt pratat om det. Men det känns som om det är okej för familjen. Jag pratar dessutom ständigt med mina syskon om att det faktiskt är okej att kära ner sig i en människa av samma kön, att det inte alls är konstigt eller äckligt. Vissa av mina syskon tar det bättre än andra, men det är fortfarande ingen som tycker mindre bra om mig. Jag har även sagt att det får ta tid för dom att förstå att jag blir kär i tjejer också. Idag är jag inte längre tillsammans med tjejen från Uppsala, men vi är vänner. Kan ju också vara värt att nämna.

Och mamma, om du nu skulle läsa detta, så ska du veta att jag är bisexuell. Inte gay, som det kanske framkom på telefonen eftersom jag aldrig sagt det rakt ut.

That's my coming out. Och hur jag kom fram till detta. High five på livet hörni!