tisdag 29 oktober 2013

29 oktober 2013


När jag var liten sa jag att jag skulle bli präst när jag blev stor. Men så snart jag avslutat miniorerna och nästintill kapat mina besök till kyrkan var den tanken som bortblåst. Nu står jag här som 20-åring, mer engagerad än vad jag någonsin trott att jag skulle kunna bli. Mer aktiv i kyrkan än vad jag någonsin vågat tro.

Innan och under min konfirmationstid var det inte speciellt coolt att vistas i kyrkan. Kyrkliga människor var töntiga som la sitt liv i något som inte fanns. Bad till en gubbe på moln som ändå inte var till någon nytta och sjöng knäppa sånger om orelevanta saker. Kyrkliga människor var också tråkiga och överpedagogiska. Pratade om en bok som var fylld med massa trams och konstiga namn, speciellt Jesus, hah.

Detta var alltså 14-åriga Angelicas inställning till kyrkan och tron.

Men inställningen förändrades. Det hela började med platsbrist på praoveckan med skolan. Jag hade ingenstans att vara. Det var fullt överallt. När min mor kom med förslaget att jag skulle praoa på kyrkan i Domsjö ville jag nästan bara gråta inombords. Inte skulle väl jag praoa där? Men pga av platsbrist fick jag bara lov. Det visade sig att både jag och min vän Rebecka fick varsin praoplats på kyrkan, vilket kändes tryggt, då var jag inte ensam.

Den där veckan. Dom där dagarna. Med dom där människorna. Det var en ögonöppnare för mig. Alla dom där fördomarna jag haft innan tynade bort, inställningen jag tidigare burit på blev helt förändrad och jag hade upptäckt en ny sida av mig själv. En sida med så mycket nyfikenhet att jag därefter inte kunde låta bli att vistas i kyrkan. Jag blev inbjuden till KU, kyrkans unga, vecka efter vecka och tillslut blev det automatiskt att jag närvarade. Gemenskapen och stämningen var härlig och man gick alltid hem med ett leende på läpparna. Med tiden fick vi en ny ledare och plötsligt satt jag på ett gymnastikgolv i Vålådalen tillsammans med några av mina bästa vänner som jag lyckats lura med. Vi skulle utbilda oss till unga konfirmandledare. Vi skulle utbilda oss till att leda hopplösa ungdomsgrupper men blandade inställningar till både liv och tro. Utbildningen var då, som också nu, uppdelad i 3 steg och avslutades med en livsresa.

Första tillfället på steg 2, en helg i slutet på augusti 2010, var första gången jag kände att det fanns något större. Att det faktiskt fanns något mer än vad jag tidigare hade trott. Där satt jag, på ett gymnastikgolv i Vålådalen, med tårar rinnande utför kinden och slagen av en uppenbarelse. Det var där jag kände Guds närvaro för första gången i mitt liv. Angelica, 17år, hade alltså på bara några minuter gått från att tro på ingenting till att tro på något större. Än idag är jag fascinerad över att det blev så tydligt för mig. Fascinerad över att det kändes så himla tydligt i hela kroppen.

Tidigare under utbildningen hade jag även träffat på en tjej som kom att bli en av mina bättre vänner. Hon var engagerad i kyrkan som konfirmandledare även hon och i oktober 2010 fick hon med mig på ett läger som Svenska Kyrkans Unga i Härnösand anordade. En fördjupningshelg om Dopet med tillhörande aktiviteter. Jag kände att det var där jag trivdes, det var där jag var välkommen precis som jag var, det var där jag ville vara. Det var första gången jag kom i kontakt med Svenska Kyrkans Unga på riktigt. Tidigare hade jag hört talas om det, men aldrig riktigt uppfattat vad det var. Därefter åkte jag både på Stiftungdomsmöte (där jag bland annat lärde känna Frida som fick mig att bli ännu mer nyfiken på organisationen och dess verksamhet) och till Taizé.

Tiden gick och jag blev mer och mer engagerad i min församling. Jag började vistas mer i kyrkan och trivdes mer och mer. Sommaren 2011 anordnade Svenska Kyrkans Unga i Härnösand ett läger för barn på Dekarsögården. Jag hade anmält mig som STAB och visste egentligen inte riktigt vad jag gett mig in på. Men när jag tänker tillbaka såhär i efterhand kan det möjligtvis ha varit den nödvändigaste helgen i mitt liv. En helg med så mycket skratt och gemenskap och ansvar. En helg med så mycket styrka och kärlek. Det var även under den helgen som Hanna, en av de viktigaste människorna jag har i mitt liv, catchade upp mig. Jag var (och är fortfarande) helt fascinerad över vilken fantastisk människa hon är. Vi blev vänner, bättre och bättre sådana. Vi pratade väldigt mycket med varandra och hon blev som en storasyster för mig. Och där, helt plötsligt, hade jag fått för mig att kandidera till distriktsstyrelsen för Svenska Kyrkans Unga i Härnösands stift.

På distriktsårsmötet i november 2011 blev jag invald som ledamot på två år. Och än idag är jag som fast. Jag har funnit mig själv och landat i en organisation som tagit hand om mig. Träffat människor som blivit livsviktiga, träffat människor jag annars inte skulle ha stött på och vuxit enoooormt mycket i både mig själv och i min tro, som jag för 6-7 år sedan inte trodde skulle existera, någonsin.

Nu, idag, är jag inne på min 6:e årskull som konfirmandledare. Mitt 5:e år som medlem i Svenska Kyrkans Unga, mitt 2:a år i distriktsstyrelsen, mitt 1:a år som Vice Ordförande i distriktsstyrelsen och som Håkan Hellström så fint sjunger; "Det kommer aldrig vara över för mig". Svenska Kyrkans Unga kommer alltid förbli en del av hela mig, hur gammal jag än kommer vara. Och jag är #medlemföratt denna organisation blivit som ett andra hem för mig. Ett hem utan tak och väggar för att alla som vill ska få plats. Ett hem där man får växa i sig själv och sin tro. Ett hem som ger mig styrka och energi att våga vara den jag är.

Avslutningsvis, med bland annat hundratals mötestimmar, ett x antal resor och en pilgrimsvandring i ryggsäcken, vem hade kunnat tro att den vilsna lilla ateist-tonåringen med namnet Angelica skulle hamna här? Ingen tror jag faktiskt. Men här är jag och det tack vare människor som trott på mig och min kompetens, som stått ut med mig och fått mig att växa. Och sist men absolut inte minst, Gud.