söndag 17 juni 2012

Och jag kommer ihåg alla dagar med er!

Året var 2009. Vilsna lilla jag började i en helt ny skola, i en helt ny klass. Ung och förväntansfull på gymnasietiden. Ett år senare, 2010, valde vi samhällselever olika inriktningar och än en gång skulle jag gå i en ny klass. En klass med både kända och okända ansikten. En klass med relativt stora grupperingar. En klass med människor jag aldrig trodde att jag skulle komma överens med.

Till en början var jag väldigt negativ. Jag längtade tillbaka till högstadieklassen och ville som inte låta mina klasskamrater komma för nära inpå. Den trista inställningen släppte dock lite senare och jag blev som ny. Jag lät mina klasskamrater att lära känna mig. Jag bjöd på mig själv och betedde mig som en människa. Idag är jag glad att jag lät mig själv ändra inställning till skolan och min klass.

Under dessa två år har mina klasskamrater i SpMITK3b bevisat för mig att allting är möjligt. Att okända ansikten kan bli de som du umgås med jämt. Att stora grupperingar kan bli små. Att det är möjligt att komma överens med människor man först trodde skulle vara omöjligt.

Det har varit perioder där livet känts som ett rent helvete. Läxor upp över öronen och vänskapsrelationer som gått upp och ner. Perioder där man känt sig minst i världen. Under dessa perioder har klasskamrater så som Evelina och Jennie funnits där och muntrat upp. Sagt att det kommer ordna sig och gett en uppmuntrande klapp på axeln. Och när läxorna varit nära på att dränka mig har Linda och Cajsa alltid kommit och peppat med ”Det kommer gå bra, jag tror att du klara det!”. Perioder då fritiden var något jag inte trodde existerade men som Isabell genom sin sköna personlighet fått mig att inse att man måste leva livet ibland också för att överleva.

Det har även varit perioder där livet dansat sig fram på rosor. Då allt känts så himla glasklart och härligt. Gånger då jag skrattat gott åt Arvid's många roliga uttryck, My’s otroligt dåliga men ack så roliga humor och Kristin’s galet roliga kommentarer till ett och annat. Gånger då jag skrattat tillsammans med de som har nära till skratt och utan tvivel de härligaste skratten i klassen, Johanna och Camilla. Gånger då jag blivit så himla glad tack vare den glädje som både Maria och Ida utstrålar. Det har även varit perioder som bjudit på massor av skratt då Adam tagit tillfället i akt att smöra eller då han genomfört påhitt som att exempel stapla stol på stol ända upp till taket bara för att.

På tal om påhitt. Jag har aldrig varit med om någon som haft så himla bra idéer till diverse saker som Annika, den otroligt värdefulla fantasin hon bär på och den energin hon har till att styra upp saker. Och sällan har jag varit med om någon med så stark kämparglöd som Amanda Ö, sällan någon med så stort engagemang i sitt skolarbete respektive idrottsgren så som Nelly respektive Elin B. Jag har heller aldrig varit med om någon som Galit, en som skrivit prov på rekordtid. En som också alltid burit ett leende på läpparna, precis som Amanda B och Emma alltid gjort. Inte att förglömma att jag aldrig stött på någon som kan sitta så lugnt och stillsamt så många timmar framför youtube som Rebecka.

Under dessa två år har jag beundrat både Elin M och Juliia F för deras styrka att stå för vad de tycker och tänker. Beundrat Sofia's starka tålamod som stått ut med min fråga som jag ställt dag ut och dag in nästintill varenda dag, ”har vi något tills imorgon?”. Jag har beundrat Julia R för hennes stil och sätt att vara. Så oerhört snäll och samtidigt så oerhört häftig.

Alla dessa dagar tillsammans, alla dessa saker vi gjort, de kommer jag inte glömma. Till exempel alla våra klassmys/fester som varit helgalna och så himla roliga och vår fredagsrutin som blev rikskänd. Alla dessa raster jag och Jennifer inhärdigt suttit och fördrivit tid genom att spela diverse olika spel för att bevisa vem som varit bäst på spelet. Men hon alltid varit antingen snäppet klurigare eller mer tålmodig än vad jag varit. Jag kommer heller aldrig glömma den gången då jag för första gången jag blev berörd på riktigt av några meningar . Den gången Kajsa fick mina tårar att bränna som eld i ögonvrårna genom sitt fantastiska tal som handlade om bland annat de senaste åren i sitt liv. Alla stunder har varit speciella på sitt vis, och jag glömmer dom aldrig.

Dessa två år har varit de bästa i mitt liv, även om det ibland har varit sjukt jobbigt. Dessa två år har gett mig tro, hopp och kärlek. Dessa två år har gjort att jag vuxit kopiöst som person. Allt tack vare de finaste klasskamraterna man kan önska sig, kamraterna man hittade i MITK3b år 2012.

Inte att förglömma mentorerna Biggan och Jacob. De två som lärde oss att visa vart skåpet ska stå, att vi kan bara vi vill och att ingenting är sådär omöjligt som vi ibland kunde tro. De två som gjorde oss förberedda inför det verkliga livet. De två som stöttat oss i ur och skur. Guldvärda!

Dock har allting ett slut och vi har precis nått vårt. Denna fina tid är över nu och den kommer aldrig mer tillbaka. Avslutningsvis vill jag bara tacka så oerhört för allt jag fått vara med om. Tacka för att jag fått möjligheten att lära känna så underbara människor till klasskamrater, tacka för att ni varit just ni. Trots att jag vet att vi kommer ses igen någon gång, vill jag önska alla ett fett lycka till i livet! & Lev alla dagar som om de vore era sista! Ni är helt klart bäst! TACK!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar