söndag 9 mars 2014

9 mars 2014

När två minus blir ett sprakar det till och vips är man ett. Ett plus av så mycket fint att det gör ont bara tanken på att inte få ha andra halvan bredvid. Ett plus som genererar så mycket värme i själen att inte ens solen kan toppa temperaturen. Ett plus som genererar så mycket glädje att rynkorna i ansiktet börjar ta vid redan vid 20-årsåldern.

Det är lustigt när man tänker på det, tänker på hur det gick från några bokstäver på en display till att faktiskt stå där några veckor senare och titta varandra djupt in i ögonen, på riktigt. Att stå där med det finaste man sett framför sig, stå med den man definierar som sin dröm. Hon är den andra delen av mig som jag inte trodde fanns. Hon är det där kugghjulet som får maskineriet inom mig att fungera. Hon är den som gör mitt inre och hela mig komplett. 

Det kan låta skrämmande med tanke på hur fort allting går ibland, men samtidigt är det fantastiskt hur två människor bara kan lägga klart den andres pussel genom sig själv. Fantastiskt hur rätt allting känns, fantastiskt hur lätt man kan klicka. 

Som jag nämnde i förra inlägget hade jag besök från söder. Ett besök som kom att göra den veckan till en av de finaste någonsin. En vecka fylld med så mycket fint att det inte går att beskriva i ord. Jag vet inte längre vad jag gjorde innan denna människa, jag vet inte längre vem jag var innan, jag vet inte ens varför jag klev upp på morgonen.

Hon är anledningen till varför jag orkar kliva upp på morgonen, även om hon inte finns intill. Hon är anledningen till att livet är så bra man bara kan önska sig, även om något annat känns mörkt. Hon är anledningen till att jag är jag och att jag är komplett. Och det bästa av allt? Att hon är min.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar